tisdag 3 april 2018

46. IB, Barbro och Stay-behind

IB bildades vid tiden för den kubanska revolutionen och mordet på president Kennedy, i ett Sverige där såväl den svenska som den amerikanska staten byggde upp Stay-behind. Ett legitimt Stay-behind hade funktionen att verka i Sverige vid militär ockupation, men erfarenheten har visat att CIA:s Stay-behind i Europa var ett tveeggat svärd med det dubbla syftet att infiltrera och korrumpera de europeiska ländernas förvaltningar och politik. Och enligt f.d. CIA-chefen William Colby, som var med om att bygga upp CIA:s Stay-behind i Sverige, var erfarenheten att liknande organisationer snabbt upplöstes utifrån vid ockupation.
Namnbricka med Gladios emblem


IB hade det dubbla syftet att bedriva illegal verksamhet utomlands och att registrera kommunister inom krigsindustrin. Det sista var ett villkor för att Sverige skulle få importera och licenstillverka amerikanskt krigsmaterial. Men inte bara kommunister och inte bara personer verksamma inom industrin registrerades utan verksamheten utvecklades till en generell registrering av vänstersympatisörer i Sverige. I januari 1968 gjorde IB-agenten Gunnar Ekberg inbrott i FNL-gruppernas lokaler i Göteborg, tillsammans med Bo Anstrin som var operativ chef på IB (SOU 2002:92 s.387), bl.a. för att komma över namnförteckningar.

Grupp Barbro bildades ungefär vid samma tid som IB. Gruppen bedrev spaningar på narkomaner, langare, amerikanska desertörer och "rikets fiender". En del av dem var beväpnade och de gjorde också de inbrott för att komma över förteckningar av namn. Detta avslöjades i september 1971 av Åke Ortmark i boken 'Maktens redskap'. Efter några veckors uppmärksamhet i tidningarna tystades ärendet effektivt ned. Den nyutnämnde chefen för  Säkerhetspolisen, Hans Holmér, försäkrade att det inte existerade någon sådan grupp som Åke Ortmark hade beskrivit.

Men i januari 1975 blev chefen för kontraspionaget, Olof Frånstedt, uppsökt av en propert klädd dam som presenterade sig som "Barbro". Hon ville informera Säkerhetspolisen om att hon tillsammans med några andra bedrev spaning på vänsterextremister och nazister. Och att de ville bli lämnade i fred av Säkerhetspolisen. Vilket var uppseendeväckande, men än mer uppseendeväckande var att gruppen hade kontakt med den militära underrättelsetjänsten.

Efter att IB hade avslöjats hösten 1973 bytte IB 1974 namn till GBU (Gemensamma byrån för underrättelser) och den operativa chefen Bo Anstrin, som blev avslöjad året innan, ersattes med örlogskapten Klas Wikland. 
"Några månader senare, den 15 juni 1975, kom kriminalassistenten Israelsson på rotel B1 till mig för återrapportering av Barbro-ärendet. Han hade då sällskap av IB-mannen Klas Wikland. Det var ingen lång föredragning som Israelsson gjorde, han ville bara ge signalen att man inom roteln gått igenom och undersökt ärendet. Och att det fanns substans i det Barbro hade berättat - annars hade man för övrigt bara lagt det åt sidan. Nu ville man informera om att de hade följt upp ärendet och att det fanns kontakter mellan gruppen, eller grupperna, och IB." (Spionjägaren s.285).
Av detta att döma hade IB/GBU börjat ta hjälp av Grupp Barbro för att göra inbrott och för att spana på vänsteranhängare. Att låta en samling "blomkvistare" begå olagligheterna var förstås säkrare än att höga chefer själva var med och deltog. Så här beskrev Ortmark Grupp Barbro 1971:
 "Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism och kommunism. (...) Barbro har till en del valt tämligen kuriösa medarbetare. Man vet inte om man ska kalla dem blomkvistare, mytomaner eller fantaster. Somliga individer skulle förmodligen ha utsikter att få ett sjukintyg av en psykiater, de flesta har en romantisk dragning till vapen, uniformer och krigsmakt."
Vem skulle förknippa dessa personer med den militära underrättelsetjänsten eller CIA? Såväl massmedia som politiker skulle lätt kunna övertygas om att det bara rörde sig om några knäppgökar. Och det var så som Palmhusgruppen beskrevs i media. En grupp personer som trodde att de arbetade för Säpo hade blivit avslöjade när de bedrivit illegal underrättelseverksamhet. Även chefspersoner och liknande fanns med i gruppen och kontentan blev att de hade vilseletts av en ledare som var en karismatisk mytoman.

Det råder ingen tvekan om att det är samma Barbro som Ortmark och Frånstedt träffade. Det kan inte ha funnits flera Barbro inom FRO i Stockholm som bedrev privata spaningar - som ju är en ganska udda fritidssysselsättning. Och Frånstedts beskrivning av Barbro stämmer bra överens med Ortmarks ovan:
"Hon presenterade sig som Barbro. Inget mer. Inget efternamn, även om jag redan kände till det. Hon förklarade att hon kommit för att ge mig och Säpo information om vissa aktiviteter som hon och några andra personer ägnade sig åt. (...) Hon var välväxt, inte kraftig utan välväxt, och jag bedömde att hon var i 40-45-års-åldern. Hon var till karaktären vad jag vill kalla för en befälsmänniska. Hon hummade inte utan tog plats i rummet med en slags självklarhet och pratade klart, redigt och tydligt."
Bo Anstrin var Birger Elmérs andreman och hade anställts av Jan Rydström (under kriget nazist inom underrättelsetjänsten, så troligtvis även Stay-behind) som hade nära kontakt med professor Erik Dahmén, familjen Wallenbergs ekonomiska rådgivare. Dels samverkade de i Sektion B under kriget och dels var Rydström granne med Harald Dahmén (son till Erik) på Drakens gränd 1 i Gamla Stan. Dessutom var Rydström direktör för Öst Ekonomiska Byrån, där Erik Dahmén satt i styrelsen.

Andra inom Sektion B var professorerna Sven Godlund (Gtbg) och Torsten Gårdlund (Lund). Det var Bo Anstrin som hade anställt Håkan Isacson vilken 1973 berättade om IB för Peter Bratt, son till en direktör på SAF, Svenska arbetsgivarföreningen. Därmed avslöjades det IB som Olof Palme varit med att bygga upp. 

I samband med att PG Vinge avgick som chef för Säkerhetspolisen (eller i samband med att Hans Holmér tillträdde samma post) så fotograferades Säkerhetspolisens förteckning av misstänkta kommunister vid ett inbrott. Detta enligt Ulf Lingärde, som skulle ha hjälpt till med att digitalisera förteckningen i början av 70-talet på Ernfrid Browaldhs Timbro. Timbro donerades sedan till Näringslivets Fond som 1978 återstartades som "tankesmedja" i SAFs regi.

Barbro berättade för Frånstedt att det fanns två grupper som bedrev strikt organiserad övervakningsverksamhet i Stockholm. Den grupp som hon själv ledde agerade i Stockholms City medan en annan grupp, ledd av en "Lennart", agerade i Västerort. När Frånstedt först presenterade materialet i en videointervju med författaren Anders Jallai hade han ingen anledning att tro att Barbro eller andra skulle kunna identifieras, men duktiga detektiver på Flashback kunde snabbt ta fram två namn - Barbro Sagnell och Åke J Leonard Ek. I videon heter inte den andra gruppledaren "Lennart" utan "Leon" och Åke J Ek var en person som bodde i Västerort och som redan var känd för att ha varit ledare för en grupp som spionerade på socialdemokrater 24 timmar per dygn 7 dagar i veckan. Ek var en av de nazister som ansågs tillräckligt säkra antikommunister för att ha fått vara med i Stay-behind redan tidigt på 50-talet.

Leon bedrev mer professionell spaning med hjälp av extraknäckande eller pensionerade poliser och det är inte ointressant att Olof Palme bodde i Vällingby i mitten på 70-talet bara några kilometer från Åke J Eks bostad. Antagligen bevakades både han och hans bostad för att se vilka han träffade. Säkerhetspolisen och CIA ansåg vid den tiden att Palme var en resurs för Sovjet som inte gick att lita på. Barbrogruppen, som bedrev verksamheten med obetalda spanare ansågs av Frånstedt ha varit en grupp ur vilken Leongruppen vid behov kunde rekrytera spanare.

Ek med en av sina påhittade titlar
I videon ovan antyder Frånstedt att Nils Landin, från Statens kriminaltekniska laboratorium, begärde att Frånstedt skulle göra personkontroll på medlemmar som skulle rekryteras till Barbro- eller Leongruppen. Landin var Frånstedts kontakt med Alvar Lindencronas Stay-behind, som vid den här tiden leddes av förre SAF-direktören Curt-Steffan Giesecke.

Enligt förre arméchefen Carl-Erik Almgren gjorde svenskarna klart för William Colby och amerikanerna att Sverige skulle sköta Stay-behind-verksamheten själva. Men Colby menade att han fick starkt gehör för sin verksamhet och erfarenheterna från Italien och Gladio visar att CIA styrde verksamheten och engagerade bulvaner som Silvio Berlusconi.

Det finns inga officiella dokument eller deklarationer om Stay-behind eller Barbrogruppen i Sverige. I andra länder, särskilt i Italien finns en hel del släppta dokument och där kan det anses vara officiellt fastslaget att Stay-behind bildades och tilläts infiltrera förvaltning och media. I Sverige finns bara inofficiella medgivanden, så som att Lindencronas dotter har framträtt i media och att en ledare för en evakueringsgrupp stationerad i Storlien, major Reinhold Geijer, har låtit sig intervjuas i TV4. Det anses också känt att överste Anders Grafström hade en ledande befattning. Men ingenting är officiellt bekräftat.

Det återstår att se om det blir någon parlamentarisk utredning om Stay-behind i Sverige, men säkert finns det många mäktiga politiker, militärer, näringslivsföreträdare och andra som skulle motverka en utveckling i den riktningen.

William "Bill" Colby