onsdag 7 maj 2014

13. Några iakttagelser av män med walkie-talkies i samband med mordet på Olof Palme

Ur Statens Offentliga Utredningar SOU 1999-88 (s. 249-252)


Iakttagelse mordkvällen av man med walkie-talkie i hörnet Tunnelgatan-Olofsgatan:
I mitten av mars 1986 lämnade Margarethe A uppgifter om en walkie-talkie-iakttagelse till PU. Margarethe A berättade att hon på mordkvällen befann sig i sin bostad på Tunnelgatan tillsammans med sin son. När hon omkring kl. 20.00-21.00 tittade ut genom fönstret såg hon en man som stod vid en port i hörnet Tunnelgatan-Olofsgatan. Mannen talade i en svart walkie-talkie. Hon hade i samband med iakttagelsen kommenterat denna för sonen. Strax efter klockan tio, då hennes make kom hem, var mannen med walkietalkien borta.

Nästa dag förhördes Margarethe A:s son. Han bekräftade moderns uppgifter. Han hade själv iakttagit mannen på andra sidan gatan. Mannen hade i handen haft en walkie-talkie, delvis dold innanför sin jacka. En del av apparaten hade stuckit upp och antennen hade varit fullt synlig. Sonen hade trott att mannen var väktare.

Tipset följdes upp av PU genom kontroll med personalchefen i den organisation som höll till i huset, utanför vilket mannen stod, och genom kontroll med ett vaktbolag. Några åtgärder som föranlett civil personal med walkie-talkie utanför aktuellt hus hade inte förekommit vid tiden för iakttagelsen.

Hösten 1988 förhördes Margarethe A och hennes son på nytt utan att ytterligare uppgifter framkom.

Iakttagelse ett par dagar före mordet av man med walkie-talkie i Gamla stan:
I slutet av mars 1986 lämnade Mare R ett tips till PU. Hon hade på förmiddagen den 26 februari 1986 omkring kl. 10.00 tänkt besöka en butik i Gamla stan. Butiken öppnade först kl. 10.30 och i väntan på att den skulle öppna hade hon promenerat runt i omgivningarna. Hon hade då observerat en storväxt man med en walkie-talkie på Västerlånggatan. Hon hade trott att mannen var butiksvakt och beskrev honom som mellaneuropé – tysk, österrikare eller liknande – med blont ”halmgult” hår. Mannen hade gjort ett ”uniformt intryck”.

Några dagar senare fick Mare R för polis peka ut platsen där hon sett mannen. Hon pekade ut en plats utanför Västerlånggatan 28, belägen helt nära porten till fastigheten där Olof Palme hade sin bostad.

Vid ett uppföljningsförhör i april 1986 uppgav Mare R att hon var helt säker på att det hon sett mannen bära på var en walkie-talkie. Hon hade sett antennen och en del av apparaten.

Iakttagelse ett par dagar före mordet av män med walkie-talkie i Gamla stan
I början av april 1986 kontaktade Jarl N PU. Han berättade att han den 26 februari 1986 befunnit sig på Västerlånggatan i Gamla stan tillsammans med sin broder. Omkring kl. 10.00-11.00 hade han lagt märke till en man som talade i walkie-talkie. Mannen hade sett ”farlig ut” och pratat tyska, troligtvis som man gör i Schweiz. Han hade varit 185-190 cm lång och haft cendréfärgat hår. På fråga varför Jarl N hört av sig så sent med sin iakttagelse uppgav han att han glömt bort den men att han påmints om den då han hört, läst eller sett att en annan person lämnat liknande uppgifter.

Några dagar senare hölls ett nytt förhör med Jarl N. Han ändrade då i någon mån sina uppgifter och berättade att han inte var säker på om det var den 26 eller 27 februari 1986 som han och brodern besökt Gamla stan samt att iakttagelsen gjorts omkring kl. 11.00-11.30. Mannen han iakttagit befann sig ca 30 meter in på Västerlånggatan sett norrifrån, på gatans östra sida. Mannen hade haft ansiktet vänt mot Olof Palmes bostad. Ca 50 meter längre söderut i en angränsande gränd väster om Västerlånggatan stod ytterligare en man, som höll något mot örat, troligen en walkie-talkie. Vid tiden för iakttagelsen visste Jarl N inte att Olof Palme bodde på Västerlånggatan 31.

Jarl N:s bror hördes. Han bekräftade att han promenerat på Västerlånggatan i Gamla stan vid den tidpunkt som Jarl N uppgett. Han hade emellertid inte iakttagit någon man med walkie-talkie.

Iakttagelse på mordkvällen av man med walkie-talkie i Gamla stan:
Drygt ett år efter mordet, i slutet av mars 1987, kontaktade Leif C PU och berättade om en iakttagelse han gjort under mordkvällen. Han hade i sällskap med två män och två kvinnor varit i Gamla stan kvällen då Olof Palme mördades. Sällskapet hade haft för avsikt att besöka en där belägen nöjeslokal, men eftersom man tyckt att inträdesavgiften var för hög hade sällskapet i stället promenerat runt i stadsdelen. Under promenaden, då sällskapet inte varit samlat utan männen troligen gått lite före kvinnorna, hade Leif C uppmärksammat en man som höll en walkie-talkie i handen. Mannen hade stått i ett gathörn. Leif C hade antagit att mannen var polis. Iakttagelsen hade ägt rum vid kl.19.00-19.30. På fråga varför Leif C inte hört av sig till polisen tidigare svarade han att han först några veckor tidigare fått klart för sig att Olof Palme vid denna tid bodde i Gamla stan.

Vid ett uppföljande förhör i april 1987 preciserade Leif C var iakttagelsen av mannen ägt rum. Mannen hade stått i korsningen Västerlånggatan-Kåkbrinken, några steg in i gränden. Leif C beskrev mannen som en svensk, ljushårig kortklippt man, 20-30 år och 180 cm lång. Leif C hade under promenaden kommenterat sin iakttagelse och sagt något om att ”civila poliser finns överallt”.

Vid förhör med övriga personer i sällskapet bekräftade de båda männen att de hade ett minne av att Leif C vid tillfället talat om en man med walkie-talkie. Ingen av dem hade dock sett mannen. En av kvinnorna i sällskapet uppgav att hon vid tillfället iakttagit en man med en walkie-talkie delvis gömd under rocken. Mannen hade stått på Västerlånggatan, inte i någon gränd.

Iakttagelse mordkvällen av man med walkie-talkie vid Adolf Fredriks kyrka
Drygt ett år efter mordet, i april 1987, kontaktade Karin G PU. Hon berättade att hon mordkvällen ca kl. 21.20 åkte bil söderut på Sveavägen. I höjd med Adolf Fredriks kyrka (korsningen Sveavägen- Kammakargatan) såg hon en man med walkie-talkie. Mannen hade varit 178-180 cm lång, hade haft mörkt ”burrigt” hår och varit slätrakad.

I oktober 1987 hölls ett uppföljningsförhör med Karin G. Hon berättade att hon varit på väg hem i en bil tillsammans med en vän, Bengt C. Under färden lade hon märke till en man med walkie-talkie som uppehöll sig utmed kyrkogårdsmuren utanför Adolf Fredriks kyrka. Mannen pratade i apparaten och hon hade sett ett ”spröt” sticka upp någon decimeter. Hennes vän hade inte sett mannen. Hon hade först våren 1987 talat med en vän som var polis om sin iakttagelse. Han hade rekommenderat henne att höra av sig till PU.

I september 1988 förhördes Karin G på nytt. Hon nämnde då att hon inte hade trott att hennes iakttagelse hade med mordet att göra och att hon därför först inte hade hört av sig till polisen.

Vid samma tid, i september 1988, förhördes Bengt C. Han berättade att Karin G nämnt sin iakttagelse redan under bilfärden men han hade på grund av bilkörningen inte haft möjlighet att titta på mannen.

Iakttagelse mordkvällen av man med walkie-talkie vid Brunkebergstorg:
Drygt ett år efter mordet, i april 1987, kontaktade två kvinnor, Catarina N och Anette K, PU. Båda berättade om en iakttagelse de gjort under en bilfärd mordkvällen kl. 23.10-23.15. De hade åkt Malmskillnadsgatan i riktning mot Sergels torg när de vid Brunkebergs torg sett en man med walkie-talkie. Catarina N beskrev mannen som ”tjock” och svarthårig, med en ljus jacka. Anette K uppgav att mannen som talade i walkie-talkie inte hade verkat ha något att dölja. Han hade enligt Anette K varit vänd mot slottet, haft mörkblont hår och burit en ljus jacka. Att kvinnorna inte hört av sig till PU med sina uppgifter tidigare förklarade Anette K med att hon tidigt berättat om iakttagelsen för en kamrats fader som var polis. Denne hade sagt att iakttagelsen var ointressant.

Iakttagelse på mordkvällen av man med walkie-talkie på Norra Latins skolgård. Sex år efter mordet, i mars 1992, kontaktade Marianne Ö PU:
Hon berättade att hon befunnit sig på Norra Latins skolgård mordkvällen ca kl. 22.30-23.00. Hon hade där lagt märke till en man som befunnit sig ca 20 meter ifrån henne. Mannen hade hållit ett föremål som Marianne Ö ”absolut uppfattade som en walkie-talkie” framför ansiktet. Marianne Ö beskrev mannen som svensk, ca 25-30 år gammal. Som förklaring till att hon hörde av sig till PU så sent uppgav Marianne Ö att hon varit ”feg” och inte velat ”bli inblandad”.


Ett tvåminuters ljudklipp där komikern Robert Gustavsson för Ulf Elfving berättar om sina iakttagelser efter att ha varit på samma bioföreställning som makarna Palme den 28 februari 1986.

12. Barbro


År 1971 kom Åke Ortmarks bok 'Maktens redskap' ut:
... finns det en intressant grupp människor som i sina ansträngningar att rädda Sverige undan kommunismen har kommit att ägna sig åt något som är eller gränsar till olovlig kårverksamhet, ett brott som i värsta fall kan rendera förövaren två års fängelse.
...
Dessa personer berättar fascinerande och ibland skrämmande historier om sina bedrifter i Säpo:s och fosterlandets tjänst. Inte sällan innehåller berättelserna anspelningar på våldsamheter med för rikets fiender förödande utgång.
...
Ledare för en grupp personer på denna nivå är en kvinna som vi kallar för Barbro.
...
Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism eller kommunism. Hon ser med stor skepsis på det moderna samhället.
Barbro
Hon anser att de subversiva tendenserna inte hålls i schack. Myndigheterna är alltför oskickliga och släpphänta. Grundfelet är att landet sedan decennier styrs av socialistiska politiker. Sådana människor är opålitliga. Alla människor är förresten opålitliga, men socialisterna har nått längst. I det läget måste kraftfulla människor vara beredda att gripa in och ta saken i egna händer. Barbro arbetade tidigare på FRA, försvarets radioanstalt, en av hörnpelarna i totalförsvaret. Sedan hon lämnat FRA har hon varit verksam i FRO, alltså den frivilliga radioorganisationen. FRO är indelad i kretsar som motsvarar försvarsområdena och har ungefär 1700 medlemmar. FRO:s huvuduppgift är att utbilda och träna radiosignalister för totalförsvaret. Blir det krig kan FRO ställa radiosignalister till försvarets förfogande.
...
Barbro märkte vid några tillfällen under sextiotalet att viss materiel stals från den plats där hon var verksam. Narkotika var inblandad i sammanhanget. Barbro blev allvarligt oroad av detta. För att bidra till lösningen av det svenska narkotikaproblemet samlade hon en grupp på ett tiotal personer kring sig. Dessa personer har sedan dess spanat efter narkomaner och langare och rapporterat sina upptäckter till polisen, dels narkotikapolisen, dels säkerhetspolisen.
...
Gruppen har alltså huvudsakligen spanat efter narkomaner och langare. I ett första stadium kastas några snabba anteckningar ner på ett papper vilket som helst. En medlem i gruppen observerade t. ex. fredagen den 30 april 1971 en ”tämligen djupt intoxikerad” flicka på Stockholms central. Han antecknade hennes signalement med ett uppbåd av detaljer. Han beskrev hennes hår, ögon, ansiktsform, hy, kroppsbyggnad och klädsel, han levererade på lappen också hennes öknamn. Sådana lappar bildar basen för ett register.
...
En av medlemmarna i Barbros grupp uppger att det finns fler grupper än den som Barbro leder. Åtskilliga tiotal personer – eller flera hundratal – skulle enligt denna källa vara involverade i den här sortens verksamhet.
...
Det uppges att det bland dem finns personer som vet hur ”man ordnar en avlyssning”. Den legala avlyssningen i landet sker genom att den telefon som ska kontrolleras kopplas till polisens avlyssningscentral. Uppkopplingen sker i Televerkets korskopplingar. Men en illegal avlyssning kan ske i boxar i gatan eller i ett hus eller med ”buggar” av olika slag.

Efter att ha tränat sig genom att förfölja narkomaner och andra ur samhällets rättslösa bottenskikt så tycktes "Barbro" några år senare vara redo att tas i tjänst.


Expressen tog den 4 maj i år upp boken "Spionjägaren" av Olof Frånstedt som var chef för Säpos kontraspionage på sjuttiotalet:
I januari 1975 hade Olof Frånstedt nämligen ett ovanligtmöte på sitt chefsrum hos Säkerhetspolisen. I sin bok beskriver Olof Frånstedt hur en propert klädd kvinna i 40-45-års åldern, iförd tweedkappa, och som presenterade sig med namnet "Barbro" sökte upp honom. Under två möten beskrev hon för Frånstedt en hemlig organisation som bestod av två spaningsgrupper som ska ha haft någon form av kontakt med IB, Informationsbyrån. Innan Olof Frånstedt gick med på att träffa henne lät han göra vissa kontroller. 
– Det innebar att man kollade om hon fanns med i belastnings- eller spaningsregister eller Säpos personregister. När så inte var fallet och hon gjorde ett allmänt seriöst och vederhäftigt intryck ansåg jag att det var okej att träffade henne, och jag var ledig just då så jag tog emot henne, säger Olof Frånstedt till Expressen. 
En tanke som Olof Frånstedt hade var att kvinnan kanske ville lämna ett tips. Så var inte fallet. Snarare tvärtom. "Barbro" ville träffa Frånstedt för att informera honom och Säkerhetspolisen om en spaningsverksamhet som bedrevs på frivillig basis. 
Kvinnan berättade för Olof Frånstedt att hon ledde en grupp spanare som utrustade med walkie-talkier eller radio och kameror. De spanade på vad hon beskrev som "extremister" på vänsterkanten men också nazister. Gruppen registrerade vem eller vilka deras spaningsobjekt mötte och vad de gjorde. 
Spanarna bestod, enligt vad "Barbro" berättade för Frånstedt, främst av ungdomar som till största delen rekryterats från en frivillig försvars-organisation. Den fanns då och existerar fortfarande och heter Frivilliga radioorganisation, FRO. "Barbro" uppgav själv att hon tillhörde föreningen och ledde en spaningsgrupp som opererade i centrala Stockholm. Hennes man som också tillhörde FRO ledde en likadan grupp som var verksam i västra delen av Stockholm. Spanarna var oftast ute på kvällar och nätter men också ute och övervakade demonstrationer, påstod "Barbro". Ett så udda beteende skulle naturligtvis kunna väcka Säkerhetspolisens uppmärksamhet. Det var just därför "Barbro" hade sökt upp Frånstedt. 
Hon ville att Säkerhetspolisen skulle låta dem vara i fred. Hon nämnde också ett namn som han kände igen. Det var namnet på den operative chefen inom en avdelning som tillhörde militära underrättelsetjänsten och tidigare kallats IB, Informationsbyrån. Jan Guillou och Peter Bratt hade två år tidigare avslöjat IB:s verksamhet och bland annat hur IB kartlade och registrerade svenskar som ansågs vara säkerhetsrisker på grund av sina politiska åsikter. Men de två journalisterna avslöjade även identiteten på IB:s operative chef, Bo Anstrin, som tvingades bort eftersom hans namn var röjt. IB bytte efter avslöjandet namnet till GBU men i sin bok använder Frånstedt genomgående beteckningen IB. 
Mannen vars namn "Barbro" nämnde var Anstrins efterträdare. 
– Han hade en bakgrund som sjöofficer och var min kontaktperson på IB, säger Olof Frånstedt. 
Efter mötet med kvinnan bad Olof Frånstedt chefen för Säkerhetspolisens terroristrotel att undersöka saken. Den 15 maj 1975 fick Olof Frånstedt en bekräftelse på att de två spaningsgrupperna faktiskt hade kontakter med IB. Då kom IB:s operative chef till hans tjänsterum i sällskap med den kriminalassistent som fått i uppdrag att utreda det som kom att kallas "Barbro-ärendet". Mötet blev kort men också bekräftelsen på att de två hemliga spaningsgrupperna hade något slags samband med IB, enligt Olof Frånstedt. 
http://www.expressen.se/nyheter/sapo-chefens-nya-spar-i-palme-mordet-1/

Ur en intervju som Anders Jallai gjort med Olof Frånstedt:
... det fanns en del grupper i Sverige som var i huvudsak politiskt orienterade, men förmodligen ingick i ett större nät. Dom här två grupperna Barbro och Leon, hade då kontakt någonting med, med... och eh... nog samarbetade. I den här grupper så var det så att Barbro "han" var mer en rekryteringsbas och i huvudsak hade de politisk spaning på extremister till både höger och vänster. Att det sen fanns en vidare kontakt från Leon upp till en central enhet, någonting i gamla IB:s sfär så att säga. Då tror jag det att, när jag hörde det, att de här som funnits omkring där med walkietalkie skulle mycket väl vara från den där gruppen. 
För att ledaren för Barbrogruppen hade tagit kontakt med mig och talat om att: 
"Säkerhetspolisen var misstänkta för att jaga folk och det kan mycket väl ha varit mina människor eller jag själv som har gjort det här, dom här spaningarna på folk, och dom kan ha varit där i närheten". 
Så det slog mig då att dom här människorna som nämndes i utredningen om personer med walkietalkies det kan ha varit den här gruppen och det var ju då möjliga Palmemördare. Jag ringde inte, jag tog ingen kontakt med Holmér eller Ebbe Carlsson för jag visste det var fullständigt meningslöst. För de hade redan bestämt sig hur det skulle vara. Och skulle jag ha sagt sådana uppgifter så skulle de självfallet ha gjort vad de kunde för att förlöjliga det spåret.
...
Och det var jag som myntade begreppet Barbrogruppen för hon hette Barbro, hon som... Förnamnet. Efternamnet var nånting på ’S’, Sjölin, Sjögren får jag säga då. Och den andra var Leongruppen... Leon Byström eller vad det nu kan ha varit.
...
Om det inte funnits ett visst mått av legitimitet så skulle dom aldrig ha vågat komma med några såna här uppgifter. Så det är inte förhastat att dra den slutsatsen att deras verksamhet i fråga om den politiska spaningen var sanktionerad
.... 
Dom hade uppenbarligen en ledning ovanför sig själva. Om dom då skulle avrätta Palme så är det rimligt att tro att dom kunde anlitat någon av medlemmarna från nån grupp som hade erfarenhet av att spana och inte var obekant med vapen heller för den delen.
... 
Jag fick uppgifter från en i den s k Stay behindrörelsen på kontroll utav vissa nyckelpersoner. Så det gjorde jag då och lämnade. Det var professor Nils Landin som var förmedlare till mig, men han hade givetvis uppdragsgivare som låg en hel bit ovanför. Men det hänger samman med, som jag berättat om tidigare, kontakten med Alvar Lindencrona som försäkrade sig om att jag skulle ställa upp och hjälpa dom med personkontroll i vad dom kallade för en organiserad Stay behindrörelse som jag tyckte var ytterst legitim.

Den 22 februari 1986 lämnade Anders Larsson två kopior, ett till UD och ett till regeringskansliet, av ett tidningsurklipp ur Ystads Allehanda med rubriken "D:r Olof Palme död", där "D:r" var överstruket. Artikeln handlade om Olof Palmes farbror som stupat i finska inbördeskriget 3 april 1918. I september 1990 skrev Anders Larsson att han fått reda på av en vän med säpokontakter att Olof Palme skulle skjutas innan resan till Moskva och att brevet var avsett som en varning.

Anders Larsson var ledare för Demokratisk Allians, som bildades 1967 och som 1970 attackerade Vietnambulletinens tryckeri med en brandbomb. Han kände Victor Gunnarsson som en tid satt häktad misstänkt för inblandning i mordet, och Lasse Lundberg som på morddagen gav ut tidningen "Kulturnytt" där det stod att "lelle Olle" skulle vara försiktig så att han inte blev skjuten.

Demokratisk Allians hyrde på sjuttiotalet en lokal i Estniska Huset på Wallingatan 34 i Stockholm. Där samlades också vad Anders Larsson kallade för "Åkes gubbar", en samling poliser som på kvällarna bevakade ledande socialdemokrater. Ledaren för gruppen var Åke J Leonard Eek, som stred för Waffen-SS i Sovjetunionen och som anses ha blivit enrollerad i Stay Behind efter kriget. Åke Eek var anställd som lärare i psykologi på polishögskolan.

Anders Larsson kände till "Barbro" som 1972 hade finansierat Christoffer Jolins bok om vänstervridningen i Sverige och hade själv utan framgång försökt tigga pengar av "Barbro" till Demokratisk Allians anti-kommunistiska verksamhet.

Anders Larsson

Anders Larsson hittades död i sin lägenhet i november 1991.